Det finns en stund i livet, kanske kommer den smygande, kanske slår den ner som en blixt då vi känner, nu räcker det. Inte på ett bittert eller hårt sätt, utan med en stilla inre röst som säger att det är dags att kliva tillbaka in i sin egen kraft.

Att stå i sin kraft är inte att vara störst, högst eller att vinna över någon annan. Det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara sann. Det är att känna sin egen energi pulsera genom kroppen och säga JA till sig själv, helhjärtat varsamt och orubbligt.

Jag tror vi alla har känt stunder där vi vacklat, där vi lyssnat mer till andras röster än till vår egen, där vi kompromissat med vår inre sanning. för att vara till lags eller undvika konflikt.  Ändå viskar själen tålmodigt att du vet vem du är.

Min mormor brukade säga att kraft inte sitter i orden, utan i hur du bär dig själv när igen ser på. Hon kunde stå i skogen med händerna i mossan och se ut som om hela jorden andades med henne. Hon var inte högljudd, men hon var fast förankrad.

När vi står i vår kraft säger vi inte alltid nej, men vi säger ja medvetet. Vi ger inte bort vår energi till vad som helst. Vi är inte rädda för att lysa, även om det sticker i ögonen på dem som vant sig vid vårt tystnadsljus.

Att stå i sin kraft innebär också att stå kvar när det blåser, att känna stormen i bröstet och ändå veta att hjärtat är hem. Att välja sig själv, även när tvivlet viskar att det är enklare att ge upp. Det är att tala från magen, älska från djupet och lyssna till den rösten som viskar i vinden: “Du är inte här för att behaga, du är här för att leva din sanning.”