Det finns stunder då mörkret i oss blir så kompakt att vi knappt minns hur ljuset känns, då rösten vi bar försvinner in i tystnad och vi tror att vi måste vara starka, alldeles ensamma. Men det är en gammal lögn, en liten berättelse vi fått höra för många gånger: Att styrka betyder att inte behöva någon, att klara sig själv och att bita ihop.

Men ibland är den verkliga styrkan att sträcka ut en hand när den darrar, att viska hjälp mig, även om rösten nästan inte bär, att låta någon annan stå i ljuset åt oss en stund, när vårt eget har slocknat.

Mormor sa alltid att “mörker syns inte i ensamhet, det speglas i ögonen på någon som ser dig ändå.” Jag tror hon hade rätt, för när vi börjar släppa garden, öppna våra sår och visa vårt inre landskap, då börjar läkningen. Inte för att någon annan ska fixa oss, men för att vi äntligen låter livet hålla oss.

Att be om hjälp är en ceremoni, det är att stå inför sig själv, naken och modig. Det är att säga till världen “jag vill fortsätta, men jag orkar inte just nu.” Det är okej, du är inte ensam och du har aldrig varit ensam. Inte när du gråtit tyst i mörkret, inte när du stängt av mobilen för att ingen förstod och inte när du log fast allt gjorde ont.

Det finns händer som vill hålla dig, röster som vill svara och guider som lyssnar, även om du inte gör det och det finns människor på jorden som förstår exakt hur det känns. Så när du ber om hjälp, så förstå att det inte är svaghet, det är en öppning.