I min barndom var det aldrig riktigt tyst omkring mig, inte i hjärtat och inte i själen. Det var alltid något som kallade, en känsla, en vindpust, en viskning från något större och det var aldrig främmande, för jag hade min mormor och min mamma.

De lärde mig att lyssna, inte bara med öronen, utan med hela min varelse. Jag såg hur mormor trummade sig bort till andra världar, hur hon kände in doften av örter, på ett sätt som var mer än botaniskt, hur hon pratade med energier som om de var gamla vänner och mamma med sin egen stilla närvaro, lärde mig att jorda det jag såg och kände. Att det andliga får lov att vara både heligt och vardagligt.

Det var som att jag landade mjukt i det mediala, som om det alltid funnits där, som om jag bara behövde minnas.

Men sedan kom livet emellan, som det ofta gör. Jag tog en paus och lade det på hyllan. Vände mig mot det som samhället säger att man ska göra. Jag kanske behövde känna kontrasterna, vad det är att vara utan sin kraft, för att på riktigt förstå vad det är att bära den. men något inom mig var för starkt för att stängas av helt.

När jag var i tjugoårsåldern kom det tillbaka, som en stormvind och en hemkomst på samma gång. Jag drogs tillbaka till det mediala livet, till korten, till trumman och till rösten i vinden som viskade att: “Du glömde aldrig, du bara vilade en stund.” Sedan dess har jag fortsatt gå.

Det är inte en väg som har ett slut, det är en cirkel, en spiral, ett levande samtal mellan mig och universum. Jag lär mig fortfarande, jag öppnar fortfarande. Jag växer, jag faller och jag lyssnar och mormors bok ja, den hon lämnade efter sig, i viskningar och i drömmar, den är fortfarande min lärare, hon undervisar mig än, tillsammans med de som vakar över mig.

Att vara medial är inte att veta allt, det är att våga vara öppen, våga stanna i det som känns och våga lyssna igen och igen och jag tror att vi alla har en väg in i det. För mig gick den genom kärlek, genom blodets band och genom tystnad och återkomst och jag fortsätter varje dag.