Syskonskap är en märklig och mäktig relation. Ingen annan står så nära vårt ursprung, vårt barndomsjag, våra första minnen och våra tidigaste sår. Ingen annan har hört våra skratt bakom stängda dörrar, våra gråtande andetag i kudden eller veta exakt hur våra föräldrars blickar kunde kännas och just därför kan syskonskapet också bli en plats där det skaver, där gamla sår blöder om de inte får läka.

Själsliga avtal innan vi föds

Ur ett andligt perspektiv bär många syskonrelationer på gamla band. Det sägs att vi i våra själsliga förberedelser, innan vi föds, ibland väljer att gå in i samma familj med själar vi redan mött förut, inte för att det ska vara enkelt, utan för att vi har något att växa genom, en karmisk läxa, en väg till försoning eller ett test av hjärtats styrka.

Kanske är det just därför vissa syskonrelationer känns så laddade. Storebror som alltid varit tyst men kontrollerande, lillasyster som alltid kämpar för att bli tagen på allvar. Ena parten som bär familjeansvar på axlarna som aldrig blev vuxen, andra parten som vägrar axla det som inte är deras att bära.

När gamla roller låser fast oss

Det är lätt att vi i vuxen ålder spelar upp gamla scener, utan att vi märker det. Kanske är båda vuxna, kanske har båda barn, men i varandras närhet förvandlas vi tillbaka till de där rollerna vi en gång fick, den duktiga, den missförstådda, den starka, den känsliga, den som måste ta hand om alla eller den som aldrig får göra fel.

Så ibland slår det till, det där bråket, tystnaden, känslan av att vara oförstådd. Orden som sårar, blickarna som stänger av och man undrar: “Varför känns det så stort? Så svårt?” Det är för att syskonskap inte bara är kött och blod, det är också själ och minne, det är vårt allra första spegelrum.

Försoning är inte alltid en återförening

Att försonas betyder inte alltid att ha tät kontakt, det betyder inte att förlåta allt som varit, men det kan betyda att förstå att båda har burit, att båda längtat och att båda innerst inne, söker något som kanske aldrig uttryckts, men som känns.

Försoning börjar i hjärtat, inte i dialogen. Den börjar när du vågar se din egen smärta och andas in förståelse för den andres. När du väljer att släppa taget om kampen att få rätt och istället frågar dig “Hur kan jag bli fri?” Syskonskap kan vara vår största spegel och vår största möjlighet till andlig tillväxt. Oavsett om vi går sida vid sida, eller på varsin stig, kan vi välja att gå i frid.