Jag tänkte nu ta upp lite om smärta som enligt mig är vår bästa vän, utan smärtan dör vi fort, då smärtan står i livets tjänst.

Smärtsinnet utsätter oss för lidande, ett lidande som många av oss betraktar som ett straff eller en förbannelse. Många av oss har glömt bort att utan smärtsinnet kan vi inte leva. Vi behöver smärtan för att skydda oss mot det som skadar oss.

Om smärtsinnet, det fysiska eller det andliga, sätts ur spel, genom sjukdom eller genom att vi av rädsla förnekar smärtan så kommer vi till skada. Vi förlorar förmågan att älska eller känna glädje. Det gör inte ont. Men vi blir invalider.

Men all smärta står inte i livets tjänst. Det finns ingen anledning att romantisera den kroniska och nedbrytande smärtan, smärtan utan bot och utan ände, smärtan som mal sönder vardagen, livet och livslusten.

Det är inte den jag menar, utan den livsviktiga som föder livet och ljuset.