Sår som lär oss
Ett själssår är inget man ser på utsidan, men man känner det i varje andetag. Det är den där tysta sprickan som uppstår när något i livet gått sönder lite för hårt, lite för snabbt. Läkningen börjar inte med att man förstår allt som hänt, utan med att man vågar erkänna att det faktiskt gör ont. Själssår är ärliga, de visar var man tappade sig själv och var man behöver hitta hem igen.
Läkningen sker långsamt, nästan omärkligt. I små steg, i en mjukare tanke, i en stund där man plötsligt inte är lika hård mot sig själv, i en dag där man orkar lite mer än dagen innan. Själssår läker inte av att man pressar, utan av att man tillåter. Tillåter vila, tillåter tårar eller tillåter att hjärtat får vara skört en stund.
Men så, en dag, märker man att det som gjorde ont inte längre styr allt, att man kan andas djupare, att man kan börja känna igen sig själv igen. Själssår lämnar spår, men de lämnar också visdom. De lär oss var våra gränser går, vad vi behöver och hur starkt ett hjärta faktiskt kan bli när det fått tid att sy ihop sig.