Ett steg in i sensommaren
Med en solros i handen känns sensommaren lite mjukare. Det är något med den där tunga, varma blomman som får världen att sakta ner, som om den vet mer om tiden än vad jag gör. Jag börjar gå, för att kroppen vill röra sig mot något som känns tryggt och enkelt. Solrosen lutar sig lite åt sidan, som om den försöker visa vägen och jag låter den göra det.
Det är en märklig känsla att något så enkelt kan få allt att kännas mindre komplicerat. Stegen blir lugnare och tankarna mindre högljudda. Sensommaren möter mig med den där blandningen av vemod och värme och jag låter den få finnas utan att försöka ändra den. Kanske är det just det som gör stunden så fin, att jag inte behöver förstå allt, bara gå med solrosen jag håller i handen och låta tiden göra resten.